Go let it out...
En nystart för mig och för min blogg. Tog bort alla gamla inlägg som handlade om främst mitt jobb och diverse problem och annat som händer efter jobbet.
För att ge er grundfaktan om mig, här kommer den.
Jag heter Mattias, född och uppvuxen i Falkenberg, en stad 10 mil söder om Göteborg och 18 mil norr om Malmö. Föddes 1986 och är således 25 år gammal.
Gick estetiskt linje med inriktning musik och började arbeta på industri och sedan föll för golvvård/golvslipning.
Har arbetat med det sistnämnda i 5 år snart.
Bor tillsammans med min flickvän tillika sambo sedan 3 år tillbaka.
Älskar hockey och att ta ansvar.
Sist men inte minst, jag lider av paniksyndrom.
Tänkte jag skulle berätta för er om paniksyndrom i denna blogg och vad jag ställs inför varje morgon, varje dag och kanske rentav varje timme i form av tankar och annat.
Resan börjar - Paniksyndrom
För mig började min panikresa för ca 2 månader sedan då jag fick diagnosen, den hade dock pågått ett tag innan dess, men som för många andra hittade jag på att det var diverse andra anledningar.
Den 8/10-2011 befann jag mig i Stockholm och skulle bevittna NHL premiären tillsammans med min lillebror och vi skulle uppleva något som jag drömt om sedan barnsben, se riktiga hockeyproffs göra upp i Sverige, Stockholm, Globen.
Hade ett tag innan denna resa upplevt konstiga saker när jag arbetade, yrsel när jag slipade trägolv och konstiga beteende när jag satt i bilen på mina många resor upp till Göteborg, bland annat höja ljudet på stereon, sänka ljudet, öppna rutorna, max tryck på fläkten, inget tryck på fläkten osv.
Men väl i Stockholm så fick jag i alla fall för mig att nu får det vara nog, jag måste veta vad problemet är. Jag ringde till Vårdcentralen i Falkenberg och förklarade mitt problem, dem sa att det högst troligt var kristallerna i örongången som gjorde att jag fick yrsel. Det gav mig ett slags lugnande besked, så äntligen hade jag något att skylla på när jag fick yrsel så fort jag gick in i någon butik.
Fick bokat en tid till måndagen den 10/10 oktober och fick träffa en läkare. Läkaren var trevlig och gjorde diverse tester på reflexer, urinprov, blodprov m.m.
De sista orden jag fick var; - Sluta snusa och byt jobb.
Okej tänkte jag.
Morgonen efter pep larmet och en underlig känsla i benet uppstod, jag kände inte, jag hade ingen känsel överhuvudtaget i mitt vänsterben, finurlig som jag är så ligger mitt alarm några meter från sängen så jag måste ställa mig upp för att kunna stänga av klocklarmet. Ställde mig upp men trillade. Kändes inte bra alls.
Berättade för Sandra att jag var helt konstig i benet och i huvudet, gick in på toaletten och kände ett oerhört illamående slå till, ville kräkas, men kunde inte. Gick tillbaka in i sovrummet, la mig ner i sängen men det blev kortvarigt. Sprang och hämtade en spann och satte mig med spannen framför mitt ansikte. Kände hur hjärtat började rusa, andningen blev jobbigare och jobbigare, precis som om jag hade satt något i halsen, där och då trodde jag att mitt liv var färdigt och jag började gråta.....
Fortsättning följer.
Mattias
För att ge er grundfaktan om mig, här kommer den.
Jag heter Mattias, född och uppvuxen i Falkenberg, en stad 10 mil söder om Göteborg och 18 mil norr om Malmö. Föddes 1986 och är således 25 år gammal.
Gick estetiskt linje med inriktning musik och började arbeta på industri och sedan föll för golvvård/golvslipning.
Har arbetat med det sistnämnda i 5 år snart.
Bor tillsammans med min flickvän tillika sambo sedan 3 år tillbaka.
Älskar hockey och att ta ansvar.
Sist men inte minst, jag lider av paniksyndrom.
Tänkte jag skulle berätta för er om paniksyndrom i denna blogg och vad jag ställs inför varje morgon, varje dag och kanske rentav varje timme i form av tankar och annat.
Resan börjar - Paniksyndrom
För mig började min panikresa för ca 2 månader sedan då jag fick diagnosen, den hade dock pågått ett tag innan dess, men som för många andra hittade jag på att det var diverse andra anledningar.
Den 8/10-2011 befann jag mig i Stockholm och skulle bevittna NHL premiären tillsammans med min lillebror och vi skulle uppleva något som jag drömt om sedan barnsben, se riktiga hockeyproffs göra upp i Sverige, Stockholm, Globen.
Hade ett tag innan denna resa upplevt konstiga saker när jag arbetade, yrsel när jag slipade trägolv och konstiga beteende när jag satt i bilen på mina många resor upp till Göteborg, bland annat höja ljudet på stereon, sänka ljudet, öppna rutorna, max tryck på fläkten, inget tryck på fläkten osv.
Men väl i Stockholm så fick jag i alla fall för mig att nu får det vara nog, jag måste veta vad problemet är. Jag ringde till Vårdcentralen i Falkenberg och förklarade mitt problem, dem sa att det högst troligt var kristallerna i örongången som gjorde att jag fick yrsel. Det gav mig ett slags lugnande besked, så äntligen hade jag något att skylla på när jag fick yrsel så fort jag gick in i någon butik.
Fick bokat en tid till måndagen den 10/10 oktober och fick träffa en läkare. Läkaren var trevlig och gjorde diverse tester på reflexer, urinprov, blodprov m.m.
De sista orden jag fick var; - Sluta snusa och byt jobb.
Okej tänkte jag.
Morgonen efter pep larmet och en underlig känsla i benet uppstod, jag kände inte, jag hade ingen känsel överhuvudtaget i mitt vänsterben, finurlig som jag är så ligger mitt alarm några meter från sängen så jag måste ställa mig upp för att kunna stänga av klocklarmet. Ställde mig upp men trillade. Kändes inte bra alls.
Berättade för Sandra att jag var helt konstig i benet och i huvudet, gick in på toaletten och kände ett oerhört illamående slå till, ville kräkas, men kunde inte. Gick tillbaka in i sovrummet, la mig ner i sängen men det blev kortvarigt. Sprang och hämtade en spann och satte mig med spannen framför mitt ansikte. Kände hur hjärtat började rusa, andningen blev jobbigare och jobbigare, precis som om jag hade satt något i halsen, där och då trodde jag att mitt liv var färdigt och jag började gråta.....
Fortsättning följer.
Mattias
