It takes time
God morgon!
Återigen en ny vecka, bara 12 dagar kvar till självaste julafton, herregud vad detta året har passerat fort.
Har hunnit med en hel del saker, positiva som negativa, får nog göra en årsssummering den 31/12.
Igår vaknade jag upp i sängen med en "mask" i sängen, min yngste lillebror på 4 år hade fått vara gäst hos mig och Sandra. Hans föräldrar skulle på julbord med jobbet och varför skulle man inte hjälpa till med att passa honom, det är bra för oss, det är bra honom och för dem. 
Musik som lyssnades på när detta inlägg skrev, Oasis.
På bild Liam Gallagher.
Fortsättning - Paniken Dag 1.
Jag fann mig sittandes i min säng efter att Sandra lämnat mig hemma. Hon hade skolan att gå till. Jag kunde inte tänka klart, jag kunde inte se klart, det fanns verkligen noll hopp, det fanns bara en stark ångest och oro, VA FAN VAR DET DÄR OM DÅ?
Jag hade ingen aning om vad det var, men min telefon ringde och hjärtat rusade upp till max, svarade och i andra änden var min fars röst, det kändes skönt. Den hade en lugnande effekt samtidigt som den där klumpen i halsen fortfarande var aktiv i min kropp. Han fattade vad jag hade råkat ut för, han fråga om han kunde komma förbi och jag var nog inte sen med att säga att det fick han så gärna.
Min far dök upp i mitt hem någon timme efter vårt samtal, vi satt och pratade om vad som hade hänt, vad jag tänkte på, vad jag kände och vad jag skulle göra åt detta. Det slutade med att jag ringde vårdcentralen och bokade en tid, dagen efter att jag redan hade varit där.
Min far hade bestämt sig för att stanna här och följa med mig denna gången till vårdcentralen, lättnaden var enorm samtidigt som jag fortfarande hade lika mycket börda och smärta från den där första attacken jag fått på morgonen.
Nästa attack avlöste 10 minuter innan vi skulle åka ner till vårdcentralen, jag gick ut på altanen och tog luft, men andningen blev bara jobbigare och jobbigare, kunde inte tänka något, kunde inte mer än att sitta och skaka för jag fruktade för mitt liv, jag var livrädd.
Väl framme hos läkaren så fick jag genomgå en intervju istället för det jag hade gjort dagen innan. Vi pratade om mitt arbete, vi pratade om mitt privatliv med med mera. Slutligen sa min läkare; - Va hemma i 2 veckor och se till att vila och gör sånt som du tycker om att göra.
Jag åkte hem, kände en lättnad av att inte behöva arbeta, inte för att jag inte ville arbeta men för att jag verkligen inte hade någon som helst tro på att jag skulle fungera normalt någonsin igen.
Dagarna som gick efter mitt sista läkarbesök bestod av 2-3 attacker per dag i form av klump i halsen, dålig andning och yrsel så fort vi skulle handla i vår lokala mataffär. Ångesten blev tydligare och tydligare.
Återkopplade med läkaren efter ca en vecka, även denna gång var min väl medvetne far med mig när besöket skedde vilket var en trygghet då han redan visste vad jag hade för diagnos.
Läkaren gav mig fyra nya veckors sjukskrivning och tid till psykoterapi (kognitiv beteénde terapi), äntligen hade jag fått en någorlunda aning om vad som hade hänt och vad som skulle hända i framtiden.
Jag började läsa på om Paniksyndrom via internet långt innan jag fick gå till psykologen, kände mig hyfsat kunnig, men inte i närheten av vad jag vet idag och vad jag kommer att få reda på idag när jag ska på besök hos min psykolog.
Som ni säkert förstår mår jag idag mycket bättre än vad jag gjorde för 1 månad sen, men att påstå att man är fri vore en lögn, men jag är på vägen till det. I efterföljande inlägg kommer jag publicera inlägg från min dagbok jag skrev i början av
Go let it out...
För att ge er grundfaktan om mig, här kommer den.
Jag heter Mattias, född och uppvuxen i Falkenberg, en stad 10 mil söder om Göteborg och 18 mil norr om Malmö. Föddes 1986 och är således 25 år gammal.
Gick estetiskt linje med inriktning musik och började arbeta på industri och sedan föll för golvvård/golvslipning.
Har arbetat med det sistnämnda i 5 år snart.
Bor tillsammans med min flickvän tillika sambo sedan 3 år tillbaka.
Älskar hockey och att ta ansvar.
Sist men inte minst, jag lider av paniksyndrom.
Tänkte jag skulle berätta för er om paniksyndrom i denna blogg och vad jag ställs inför varje morgon, varje dag och kanske rentav varje timme i form av tankar och annat.
Resan börjar - Paniksyndrom
För mig började min panikresa för ca 2 månader sedan då jag fick diagnosen, den hade dock pågått ett tag innan dess, men som för många andra hittade jag på att det var diverse andra anledningar.
Den 8/10-2011 befann jag mig i Stockholm och skulle bevittna NHL premiären tillsammans med min lillebror och vi skulle uppleva något som jag drömt om sedan barnsben, se riktiga hockeyproffs göra upp i Sverige, Stockholm, Globen.
Hade ett tag innan denna resa upplevt konstiga saker när jag arbetade, yrsel när jag slipade trägolv och konstiga beteende när jag satt i bilen på mina många resor upp till Göteborg, bland annat höja ljudet på stereon, sänka ljudet, öppna rutorna, max tryck på fläkten, inget tryck på fläkten osv.
Men väl i Stockholm så fick jag i alla fall för mig att nu får det vara nog, jag måste veta vad problemet är. Jag ringde till Vårdcentralen i Falkenberg och förklarade mitt problem, dem sa att det högst troligt var kristallerna i örongången som gjorde att jag fick yrsel. Det gav mig ett slags lugnande besked, så äntligen hade jag något att skylla på när jag fick yrsel så fort jag gick in i någon butik.
Fick bokat en tid till måndagen den 10/10 oktober och fick träffa en läkare. Läkaren var trevlig och gjorde diverse tester på reflexer, urinprov, blodprov m.m.
De sista orden jag fick var; - Sluta snusa och byt jobb.
Okej tänkte jag.
Morgonen efter pep larmet och en underlig känsla i benet uppstod, jag kände inte, jag hade ingen känsel överhuvudtaget i mitt vänsterben, finurlig som jag är så ligger mitt alarm några meter från sängen så jag måste ställa mig upp för att kunna stänga av klocklarmet. Ställde mig upp men trillade. Kändes inte bra alls.
Berättade för Sandra att jag var helt konstig i benet och i huvudet, gick in på toaletten och kände ett oerhört illamående slå till, ville kräkas, men kunde inte. Gick tillbaka in i sovrummet, la mig ner i sängen men det blev kortvarigt. Sprang och hämtade en spann och satte mig med spannen framför mitt ansikte. Kände hur hjärtat började rusa, andningen blev jobbigare och jobbigare, precis som om jag hade satt något i halsen, där och då trodde jag att mitt liv var färdigt och jag började gråta.....
Fortsättning följer.
Mattias
